Att gå in i påsken

Målad av Francisco Ribalta 1604

Nu går vi in i påskveckan, den absolut viktigaste veckan för vår kristna tro. Det känns som att många ser julen som en större högtid. Den är mer nationellt en stor helg, med presenter, fullt med folk och allt vad det innebär. Och visst, julen är viktig, men utan Påsken skulle vi verkligen inte ha någon kristendom.

På palmsöndagen mins vi hur Jesus rider in i Jerusalem, till folkets hurra-rop. Man kan tänka sig hur ambivalent det måste ha känts för Jesus, då han visste vad han red in i. Idag så hyllade de honom, men det skulle inte dröja länge innan han skulle korsfästas. Vissa av de som hurrade kan också ha varit de som ropade ”Korsfäst! Korsfäst!” Denna dag är början till passionsberättelsen. Berättelsen om Jesu lidande och död, för att sedan sluta i uppståndelsen på påskdagen. Det som händer den här veckan är vad som blir vår räddning. Vår räddning från syndens skuld. Den räddning som kommer sig av Guds stora kärlek till oss.

Utan den här veckan, eller snarare det som hände under denna vecka då när Jesus levde, är vad som är grunden. Grunden utan vilken kyrkan och tron vore meningslös. Så jag lämnar en liten uppmaning nu. Ifall du inte brukar gå på passionsandakterna som de flesta kyrkor har under påskveckan, som sedan mynnar ut i skärtorsdagsmässa och långfredagsgudstjänst, för att sedan nå sitt crecendo på påskdagen, gör då det detta år. Följ passionsberättelsen i sin helhet i din kyrka och upplev på det sättet vad som är grunden för den kristna tron. Att Jesus led, dog och uppstod för oss. För att vi skulle kunna leva i en frisk rekation med Gud. Leva om än vi dör.

O huvud, blodigt, sårat,
av hån och smälek höljt.
O huvud, slaget, fårat,
i kamp och ångest böjt.
O huvud som skall siras
med ärekrans en dag,
men nu med törne viras,
dig ödmjukt hälsar jag.

Perspektiv

Det är spännande det här med vilket perspektiv man har på saker och ting. Perspektiv på tiden och var i livet man befinner sig. Det kan ibland kännas som den typen av livssituation man befinner sig i just nu är den man alltid har hört till och alltid kommer att höra till. Ta utbildningen till exempel, ett gott exempel då det är i det facket jag befinner mig i just nu. Man läser, tar terminerna som de kommer, man bor i studentlägenhet och lever studentliv (Om än jag tror att i många fall är det folk som skulle invända mot att jag lever ett studentliv…) Sen börjar man se på hur mycket man har läst samt hur mycket man har kvar att läsa och får insikten om att det inte är allt för lång tid kvar innan just denna fas av livet är passé. Inte så att det är alldeles bortom knuten men inte heller en fjärran framtid.

Foto från 2006 när jag ganska nyligen flyttat in till Umeå

Nästa sommar är jag klar på universitetet, därefter så har jag väl ett år kvar innan det förhoppningsvis blir vigning. Hur det än blir så kommer universitetslivet att vara över. Hur livet kommer att te sig då är inte något jag kan förutsäga, det ligger i Guds hand. Och det är gott. Om jag själv skulle ha ansvaret att fullt ordna upp hur min framtid skulle se ut vore det fullt upp, för att inte tala om en smula naivt att tro att livet skulle bli som jag planerat det. Att universitet är slut och att det blir fhsk följt av Pius är väl allt som är planerat och mer än så bör det nog inte planeras.

Det är lite skönt det också om man tänker efter. Livet kommer och livet är förändring, oavsett om man vill det eller ej. Att få lita på att hur det än skall komma att se ut så finns Herren där som ett stöd, hjälp och vän. Att profetera om hur framtiden kommer att varken kan jag, eller vill jag, göra. Det jag däremot vill är att vara beredd att möta framtiden hur än den blir, med Guds hjälp. Och jag hoppas att det lite drygt sista året här i Umeå kommer att vara utvecklande, givande och, inte minst, fortsatt trevligt.

Tankar i adventstid

Adventstiden är i full rullning. Tiden tickar i sakta mak mot jul. Det finns många saker man kan tänka på så här när julen börjar närma sig. En av sakerna är tradition jämte förnyelse. Advent är början på kyrkoåret, och julen firas till minna av Jesu födelse, början på den tid då Gud gick på jorden som människa. En tid av förnyelse, men samtidigt en tid av djupt gående traditioner, både för oss som är troende, men även för icke troende så finns det mycket känslor kring jultiden.

I adventstid är det i regel väldigt mycket folk i kyrkan, folk som annars kanske inte brukar gå. Särskilt första advent så känner man hur kyrksalen fylls som nästan aldrig annars. Så man kan fundera vad är det som gör att det är så många som kommer till kyrkan just i advent, och varför kommer alla dessa människor just här och inte annars? En tanke som jag har kring detta är just traditionen. Det finns så djupa traditioner hos oss att det är en tid att gå till kyrkan. Kanske för att verkligen fira att det nya kyrkoåret börjar. Kanske för att känna den goda adventsstämningen och drömma fram mot jul. Kanske för att tänka att det möjligtvis finns någon större någonstans som faktiskt vakar över mig och ser just mig som viktig… En sak som kommer igen är dock att i adventstid så känner man dessutom för det mesta igen sig i kyrkan. Man har hört texterna. Man har sett dekorationerna. Det är tryggt, det är vackert, det är vilsamt för själen.

Det är här jag vill komma in på tanken om förnyelse. Förnyelse är gott, se till så att kyrkan och tron inte stagnerar och blir något stelt och utan liv. Det krävs pånyttfödelse. Däremot kan jag tänka att det kan gå för långt åt andra hållet likväl. Man förändrar och fortsätter att förändra för förändringens skull, som om förändringen i sig själv är det man bör sträva efter. Det finns en genomgående trend i Sverige idag, att gudstjänstbesökarna blir allt färre. Man förnyar och förnyar för att få folk att komma till gudstjänsterna. Förnyar för att de ska kännas fräscha och välkomnande. Men ligger det inte däri en del av problematiken? Gudstjänsterna anpassas, gudstjänstdagarna anpassas, allt anpassas för att tillmötesgå dagens samhälle. Är det så att det anpassas för mycket? Den äldre skaran som gått i kyrkan hela sitt liv kanske slutar känna igen sig i kyrkan. Den generation som vuxit upp i kyrkan i denna förändringstid känner att det blir lite konstigt att saker inte får bestå. Människor som kanske vill söka sig till kyrkan känner inte av det eviga budskapet som kyrkan ska förmedla, då det kan falla undan och få en undanskymd roll i denna förändringens kyrka som vi lever i.

Jag tror att klimatet i Sverige nu är sådant att det är färre som kommer till kyrkan, kanske kan man göra något åt det, kanske inte. Men jag tror också att en stor del i det sviktande antalet aktiva kyrkobesökare minskar beror på att man förändrar för mycket för snabbt. När kyrkan anpassar sig till samhället allt för mycket så urvattnas kyrkans betydelse, dess budskap och dess ingivelse av tidlös trygghet och ro. Detta känner människor av och slutar komma. Förändringar är bra, de måste komma för att kyrkan inte ska försvinna, men inte förändring för förändringens skull. Det dödar kyrkan betydligt fortare än en för långsam förändring gör. Man måste lita på att kyrkan har ett budskap som bär. Att gudstjänsten bär i sig självt, man behöver inte anpassa den efter varje individs tankar och önskemål. Den ger kraft åt de som vistas i den, även om den inte följer med i alla svängar i samhällets utveckling. Den ska inte anpassas efter samhället hela tiden, för kyrkan bör ha som mål att i sig självt förändra samhället i den riktning som man tror är den rätta.

Kyrkan är nästan aldrig så full som i advents och juletid. En av de mest traditionsbundna tider i kyrkan. En tid där man inte har förnyat allting, utan låter traditionen bära vidare. Övriga tidpunkter så sjunker besökarantalet. Jag tror att det finns ett samband. Förändra kyrkan där det måste förändras, men förändra inte sönder kyrkan, det är min bön nu inför detta nya kyrkoår som vi inträtt i. Låt kyrkan få vara en trygghet, en fast punkt med ett evighetshopp, och inte en serviceinrättning som ska anpassas efter samhällets nycker.

förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. Men håll alltid huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst.
~ 2 Tim 4: 2-5

Domsöndagen

Nu kommer det att kännas som om jag klagar lite igen, men man måste få göra det nu och då tycker jag. Som titeln på inlägget antyder så gäller detta domsöndagen. Det känns som om denna dag på kyrkoåret är något som väldigt många församlingar undviker, detta genom att införa någon temmamässa/temagudstjänst istället för att hålla sig till domsöndagens texter. Detta är något som jag känner att jag retar mig på väldigt mycket. Det känns som om folk är rädda för att ta upp detta tema i kyrkan. Ett känsligt tema som kan vara svårt att ta i. Men att år efter år göra det till en temamässa med annat innehåll är väldigt fegt tycker jag.

Som jag ser det så finns motvilligheten för detta då man kanske ser framför sig domedagspredikningar som är gjorda för att skrämma upp folk. Men att aldrig ta upp domens dag i kyrkan blir inte att få folk att känna sig mindre obekväma. Ingen av oss kommer att undvika att dö, och i vår trosbekännelse talar vi om hur vi tror på att Jesus sitter på sin faders högra för att därifrån komma igen att döma levande och döda. Vi säger det varje gång i vi i kyrkan bekänner vår tro, så varför är vi så rädda för att ta upp det temat?

Det finns bara ett sätt att komma undan från rädslan om domens dag, och det är att tala om den, och inte rygga tillbaka. Försöka poängtera att domens dag inte är något man ska vara rädd för, utan vilket otroligt löfte som den inbegriper. Vi behöver inte döma varandra, utan istället så är det en nådig kärleksfull Gud som skall döma oss, rättvist, genom Jesu Kristi offerdöds försoning av våra synder. Tänk vilken kärlek och vilket hopp som Domsöndagen egentligen förmedlar.

Vi ska dö, vi kommer att ställas inför domen, men domen ges av en helt rättvis, nådefull, barmhärtig och kärleksfull Gud. Inte någon avundsjuk, bitter, elak surgranne. Vilken förtröstan det är. Våga tala om domen i kyrkan!

Att finna sidor hos sig självt

Jag kan finna det intressant hur man kan finna sidor hos sig självt som man inte känner så väl som man tror. Det kan vara lite av varje egentligen, inte några stora saker utan kanske mer att man berörs mer av vissa frågor än vad man kanske själv tror, och det är inte förrän man bemöter sådana saker i diskussion eller skrift som man faktiskt förstår hur man själv står, hur viktiga frågorna kan vara för en själv, eller hur i vissa fall de inte har en sådan vikt som man trodde sig ge dem.

Jag kan ta som exempel en diskussion som jag hade över kyrkkaffet idag. Det började med lite vanligt småprat om vad man sysslade med, hur länge man pluggat, var man kommer ifrån och så vidare, ni vet hur sådana samtal brukar förlöpa. Sedan kom vi in på frågor om innre och yttre kallelse, och om vilka saker man faktiskt kan säga sig vara kallade till. Om man som kristen kan ha alla typer av arbetsuppgifter i ett samhälle vad de än månne vara. Allt frid och fröjd, man kom in lite på Luthers syn vilket alltid är trevligt. Vi var inte helt överens, men det vill man ju inte heller när man sitter och diskuterar. På något vis kom vi sedan vidare in på kyrkans framtid, hur kyrkan måste förändras för att kunna leva vidare på ett bra sätt i den värld vi lever i. Här började det bli riktigt intressant då detta är något som intresserar mig och som man har diskuterat hit och dit med teologvänner och dylikt. Vi kom in på olika typer av sätt att välja kyrkoledning och hur det skulle fungera, och jag pläderade som vanligt för avskaffandet av partipolitiken i kyrkovalet (inte då partipolitiskt obundna partier, utan de partier som ska bekymra sig över statliga frågor och angelägenheter). Det vi kom fram till var att alla modeller som kom upp hade sina för och nackdelar (vissa mer än andra). Min favorit låg, som vissa av er nog har hört, på att rösta lokalt och på disktriktsnivå där det faktiskt inte är så svårt att ha koll på vilka man röstar på, och att de framröstade instanserna får skicka vidare till högre nivå.

Detta i sig självt kanske inte har så mycket att göra med vad det skulle ha att göra med, med tanke på min inledning, men det var snarare tankarna som kom efter samtalet, på vandringen hemåt som blir kopplingen till vad inlägget skulle handla om. Funderingarna som började snurra i huvudet är om demokrati för demokratins egen skull alltid är något att sträva efter? Jag håller med om att det är viktigt med demokratiska system till till exempel kyrkomötet eller riksdagen eller vad det nu må gälla. Men är det verkligen så bra att tvinga in demokratiska system i alla vrår, eller kan demokratin för demokratins skull bli kontraproduktiv? Som det så vackert stod i en utredning:

Det är ett olösligt demokratiskt problem (min emfas på orden) för kyrkan att alla är underställda Gud

Om de demokratiska processerna blir så heliga i sig självt så att Evangeliet kommer i skymundan, är då de processerna den välsignelse som demokratin är tänkt att vara? Kan demokratin i vissa fall komma i vägen för kyrkans uppgift? Med den fokusering på att demokratins principer ska vara allenarådande överallt, kan inte det i vissa fall bli att detta fokus grumlar bilden på Herren? När man kallar det för ”demokratiskt problem” att Gud är vår Herre i en kyrklig utredning, har man då fokus på rätt sak?

(Hmm… Jag kan se att mina formuleringar här ovan skulle kunna tolkas som att jag är demokratimotståndare, vilket inte är fallet. Jag tror starkt på demokratins vikt och roll för samhället och människorna, och är något som skall försvaras och upprätthållas genom folkets engagemang i val och politik i allmänhet, då demokrati bara fungerar så länge som folket är engagerat!)

Jag har inga bra svar på alla dessa frågor. Man kan inte plocka bort demokratin då det vore förödande för människorna och kyrkan. Men man måste våga se och fundera på om fokuset ligger rätt. Min slutfråga både till mig själv och er blir väl denna: Kan i vissa fall tankar kring demokratiska processer bli till en avgud istället för den uppbyggande kraft den är tänkt att vara?